Jag hade särskilt en gång tillfälle att riktigt pröva vad en dylik båt duger till. Det var på hösten 1905. Vid Pukaviks skeppsvarv, varest jag då hade anställning, hade byggts en 17 fots blekingseka till en av flottans officerare. Båten, dvs. själva skrovet, skulle levereras i Karlskrona. Den riggades därför upp provisoriskt med några läkten till master och spri, vilket allt skulle kvarlämnas och seglen packas samman för bekvämlighetens skull vid återresan. Två man från varvet begåvo sig iväg med båten en tämligen vacker dag i slutet av november. Det blev emellertid vindstilla och man landade därför i Karlshamn i avvaktan på vind nästa dag. Av någon anledning måste den ene mannen resa hem och undertecknad sändes iväg i hans ställe.

Vi hoppades på en frisk, västlig bris dagen därpå, och det hoppet bedrog oss ej heller, ty då vi vid 10-tiden på förmiddagen gåvo oss iväg, blåste det ganska friskt. Meningen var att vi skulle hålla oss inomskärs, enär det var vinterdag och vår provisoriska rigg inte tålde någon hårdare frestning. Vinden ökade, och som vi hade den på låringen bar det raskt undan, och artade sig att bliva en härlig seglats. Vi hoppades att hinna runt Göholms udde före skymningen och så ta oss in till Karlskrona på kvällen.

Barlast hade vi ingen. Vi ville segla fort, och vara så ”lätta” som möjligt, ty vi voro inte så säkra lotsar någon av oss. Visserligen hade vi ett gammalt sjökort med oss, men försiktighet är ju i alla fall en dygd, där den finns. Det var märkvärdigt att det gick så bra som det gjorde, ty inomskärslederna på blekingekusten äro ganska krångliga. Vid middagstiden hade vi full storm och flögo förbi holmar och skär som ett expresståg i utförsbacke.

Emellertid hade vi ett litet ärende att uträtta ”på vägen”. Vi skulle stanna ett ögonblick hos en bekant, och den lilla tid, som vi beräknat härför blev, som det brukar bli hos goda vänner, förlängd, så att när vi hunnit tvärs Ronneby var klockan över 2. Vi diskuterade ett ögonblick om vi skulle vända och stanna över natten på Ekö lotsplats, men vi voro nu ute i rum sjö och det var inte så lätt att kryssa upp igen under sådana förhållanden. Hade vi misslyckats hade vi ju bara förlorat tid.

Nu gällde det alltså att länsa undan. Sjön växte för varje minut och vi undrade om båten skulle vaka i längden. Och det gjorde den. När man tittade akter över såg det ibland hemskt ut, men inte en droppe vatten kom in och vi kunde ej nog berömma vår utmärkta båt. Behagligt som en fiskmås, susade den fram över vågorna med en fart och en säkerhet som var förvånande. Allt högre växte sjön och det började skymma. Vågornas vita kammar lyste ilsket som rovdjurständer, färdiga att hugga in på sitt byte. Det började arta sig mindre trevligt och vi voro ännu långt från vårt mål, ute i en öppen båt, på ett öppet hav i vinterstorm.

Vi hade nu klarat Göskären och beslöto att på vinst och förlust hålla rätt in på land. Det bar åstad rätt in bland skären, och över förväntan lyckades vi finna en farled till Köpe båthamn. Här blevo vi och båten på det älskvärdaste mottagna av det präktiga fiskarfolket. Efter en angenäm natt i deras stuga, lotsade de oss ut följande morgon, och klockan 11 låg vår käcka båt avriggad vid Kungsbron i Karlskrona. Det var med verklig saknad vi lämnade den goda båten och gärna hade vi trotsar ännu en dust för att få ta den med oss tillbaka.